What I learned this week.

Hej, allihop!

Why in Swedish? Well….

Mitt mål den här veckan har varit att studera så mycket svenska som möjligt eftersom vi har sportlov och därför måste plugga på egen hand. Våra hemläxor var att göra klart kapital 4 i vår lärobok och övningsböcker. Dessutom har vår lärare delat ut framstegs test kapitel 1-3. Vi kan egentligen ha hjälp av vår lärobok eftersom det finns ingen att övervaka oss när vi tar provet så att det är inget fusk. Det är skönt eftersom man inte känner sig stressad och har tid på sig att tänka ordentligt. Hon sa att det är den enda gången vi får ta prov hem och syftet med det är att förberedda oss för kommande proven. Så att vi kan bekanta oss med hur provet ska se ut osv.

Blah blah blah, det här är lika tråkigt att prata om som det är att läsa. Vi går vidare till något mer intressant(förhoppningsvis!).

Jag vill egentligen prata om min ångest när jag pratar svenska. Ett stort problem för många som lär sig ett nytt språk. så jag inte är ensam i det här, men oftast känner det så.

När jag fick veta att vi skulle ha vecka 9 ledigt i skolan så började jag planera ett schema. Jag sa till mig själv att jag skulle sitta i biblioteket flera timmar varje dag, att jag skulle gå på så många språkkafeer som möjligt, att jag skulle prata svenska med Sven och hans vänner, men…det blev inte så. Allt gick inte enligt planen men jag har faktiskt lärde mig mera än jag trodde. Och det är tack vare min väninna Emmanuela (Om du läser det här, jag är skyldig dig för rådet!). Hon sa att jag kan svenska, åtminstone lite grann och att jag inte kan vara rädd för att göra bort mig. Det händer ju när man lär sig ett nytt språk. Hon brukade vara rädd för att prata och hetsade upp sig i onödan när hon kunde inte utrycka sig som hon ville. Hon struntar i det nu. Och nu försöker jag gå in hennes fotspår. Så småningom.

Trots att jag inte har deltagit i så många språkbord den här veckan, har jag ändå fått prata med så många intressanta människor. Först och främst var det Tobias i söndags som inte skrattade åt mig när jag gav “konsttjuv” som ett svar på frågan “vad ville du bli när du var ung?” och kände till Alice Monroe och var helt enkelt trevlig. Sen i måndags var det Helena som var den snällaste svenska personen(förutom Sven) jag har någonsin träffat. Hon var jättehjälpsam och hade så bra humor. Hon upprepade sig gång på gång för oss som hade svenska som andra språk. I onsdags träffade jag min language exchange partner för första gången. Martin och jag har otroligt mycket gemensamt och det var ganska lätt att prata med honom. Han hjälpte mig med “sj-ljudet” och nu kan jag nästan uttala sjuksköterska rätt, men arbetar på “sjö” fortfarande. Han har till och med bjöd mig att spela brädspel med hans brädspelsgäng i framtiden som verkligen uppskattas. I onsdags kväll gick jag till mitt sista språkbord under veckan. Det gick ännu bättre än jag hade väntat mig, och jag ser fram emot att umgås med dem svenskarna och andra invandrarna varje, eller varannan vecka. Alla detta har hjälpt mig att känna mig mer bekväm med att prata svenska.

Jag har lärde känna så många personer denna vecka som har gått igenom samma saker som mig, som har fått ångest av att prata ett främmande språk, särskilt inför deras nära och kära. Och att se att de har övervunnit deras rädsla ger mig hopp. Jag kan inte säga att jag alltid ska kunna ta mod till mig och prata svenska, men det ska jag när jag blir tilltalad på svenska åtminstone. Och det där är en bra start.

Vad har jag lärt mig under veckan? Flera nya ord, några partikelverb(Tack vare mitt biblioteks kort har jag haft möjligheten att låna böcker som har hjälpt mig att utöka min ordförråd. Hurra!) Och det viktigaste – att våga prata. Man går inte långt annars.

Och Sven, om du någonsin läser det här inlägget, skratta inte åt mig, snälla!

Cheers if anyone took the time to read this!